Trots att klockan inte var mer än 5.15 när den ringde igår morse, så var den molntäckta himlen redan ljus utanför sovrumsfönstret. När jag klätt på mig och greppat tag i väskan jag packat kvällen innan mötte jag kylan utanför dörren som dröjde sig kvar från natten. Ändå var det inte riktigt kallt, inte sådär isande, utan mer svalt egentligen. Det är trots allt vår på riktigt nu.
Varför gick jag upp så tidigt en lördagsmorgon? Jo, jag hade blivit inbjuden till geografisk träff av år 5 på Bäckedalskursen Regenerativt lantbruk och Holistic management, det vill säga de som går kursen i år, jag gick år 4. Det bar av upp mot Dalsland. Först med buss och tåg till Trollhättan, där jag mötte upp samåkningsbilen som tog mig och tre andra deltagare upp till Fengersfors. Våra värdar var Justus och Gustaf, som med hjälp av ett gäng andra människor driver en verksamhet där de äger kor och förser folk med naturbeteskött utan att äga vare sig gård eller mark. Spännande va?
”Köp inte mark, köp kor”
Tanken bakom deras verksamhet är något som de hört från Jörgen Andersson (som i sin tur översatt det från Greg Judy, se youtubelänk längst ner i inlägget): ”Köp inte mark, köp kor!”. Hur funkar det då? Vart går korna om de inte äger någon mark? Just nu arrenderar Justus och Gustaf mark av runt 11 personer i byn där de är verksamma. Det är omkring 35 ha mark som de brukar nu, även om de inte började med mer än en liten plätt. Ordet spred sig. Fler ville få sin mark betad och ringde upp. En del andra fick de fråga, om det var en bit som de gärna ville beta. De har samlat på sig ”spillmark”, alltså den som andra inte vill eller har möjlighet att bruka. Mark som kanske rationaliserats bort när gårdarna blivit färre och större.
Nu har flera små plättar blivit som ett långt pärlband genom landskapet. De flyttar korna mellan fällor som de bygger upp med flyttbart stängsel (på samma sätt som jag skrev om i brev från sommaren). Den typen av drift som de valt kräver minimalt med utrustning. De har satt upp en del permanentstängsel i ytterkanterna på skiftena (hagarna), med stolp som de tillverkat själva och annat begagnat material. De flyttbara stolparna, verktyg och trådrullar transporteras i en röd Volvo V70 när de ska bygga fållor. Sedan en tid tillbaka har de hyrt ett litet garage som ligger ungefär i mitten av pärlbandet av all mark. Där förvarar de allt och har sitt ”kontor”.
Mat från landskapet till folket i bygden
De säljer köttlådor till folk runtom i bygden. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, brukar det väl heta. Det är nog precis vad som gäller här, eftersom beställningarna görs och betalas i förväg på vintern och våren. Slakten sker inte förrän på hösten och först då får kunden sitt kött. Genom att ta betalt i förväg kan de ha pengar tillgängliga för verksamheten när de behövs, istället för att få betalat först långt i efterhand och bekosta allt själva. På så vis ligger de ekonomiska riskerna som alltid finns i ett lantbruk eller en livsmedelsproduktion inte enskilt på primärproducenterna, utan delas av konsumenterna. Visst verkar det också som att det är ett sätt för konsumenter att närma sig rollen som medproducenter? I mina öron låter det som de slår två flugor i en smäll.
Vinterhagar och balbete
Nu när ni börjar greppa konceptet och funderar på hur vi kan göra på samma sätt på fler ställen runt om i landet, så finns det säkert en del rent praktiska saker som ni undrar över. Vart går korna på vintern till exempel, om det inte finns något stall? Jo, men de går ute såklart. Även på vintern? Jaha då, det går så bra så! Blir de inte kalla då? Kanske, men de har såklart ett vindskydd som de kan gå in i. Med tak, tre väggar, så som det ska vara enligt reglerna. Ändå föredrar korna att stå bland träden. Dessutom tål de kyla bättre än vad vi kanske tror. De får tjock vinterpäls som gör att de klarar fint att vara ute, även i minusgrader och snö.
Korna flyttas inte lika ofta på vintern, utan en hage har valts ut som vinterhage. Hur får de mat på vintern då? Djuren utfodras genom balbete, som innebär att balar ställs ut (eller i vissa fall får stå kvar där de gjorts) på betesmarken. Sedan görs fållorna i vinterhagen så att djuren har tillgång till några balar i taget. Jag har hört många som säger att det är ett smidigt sätt att utfodra på vintern som inte kräver traktor för varje gång, utan bara på hösten då balarna ställs ut. För Justus och Gustaf som inte äger en traktor är det avgörande för att lösa logistiken på vintern. Den som säljer balarna till dem har traktor och ställer ut dem åt dem på fältet.
Allt det här berättar Justus och Gustaf för oss under dagen medan vi går runt på markerna. Samtidigt får de möjlighet att själva ställa frågor och be om råd eller lösningar på problem som de står inför. Vi diskuterar lösningar inför nästa vinter. Marken som de varit på denna vinter vill de egentligen ska få vila efter all påverkan från djurens tramp, men här finns ett redan färdigbyggt vindskydd och tillgång till vintervatten som inte fryser. Dessutom vill de sprida den bra effekten från balbete och direktgödslingen från djuren även till andra marker. Går det att lösa på något vis? Vi bollar idéer och utbyter erfarenheter. Hur lösningen tar fysisk form återstår att se, men jag är övertygad om att den redan nu finns där.
Koflytt
Vi får även vara med och flytta korna. Den nya fållan de ska till ligger uppe på en kulle full med högväxande ekar. Nedanför slutningen på andra sidan kullen sträcker en sjö ut sig. Marken pryds av långt ifrån mer än bara vitsippor och liljekonvaljer. Massor av örter, gräs och blommor sticker upp blad stenarna. Även efter flytten är gjord så dröjer vi oss kvar. Vi stannar ett tag. Beundrar korna och platsen. Två av dem verkar ha hittat det optimala kliträdet med rispig bark som precis verkar ”hit the right spot”, så att säga.
Efter en underbar lunch som några av de från Fergersforsgänget förberett är det dags att göra lite nytta också, istället för att bara beundra kor och ställa en triljard frågor till Justus och Gustaf. Vi åker en bit bort för att stängsla. Snabbt går det när vi är så många. Någon gör förarbete med järnspettet, en tar släggan och slår ner stolp som de andra har burit dit från förrådet en bit bort. Sen ska isolatorer (de små svarta hållarna som eltråden ligger i) borras i stolpen. Vi hinner också göra lite reparationer på ett annat stängsel vid betesmarken intill. Tiden går fort när man har roligt, för ja stängsla är roligt när man är så många, och snart är det dags för middag. Ännu en underbar måltid, dessutom med färska, underbart goda majrovor, pak choi och ugnsbakade tomater (som förvarats frysta) som odlats av två andra kursdeltagare. Otroligt gott!
Vi sitter kvar vid middagsbordet och låter samtalet flyta fritt mellan ämnen som i andra sammanhang kanske inte får samma plats: tryckkonservering, tillsammansodling, egengjord kefir och de underbara egenskaperna hos vinterportulak. Samtalet fortsätter när vi återigen hoppat in i bilen för att åka hemåt.
Är det här framtidens sätt att bruka mark?
Visst blir det mycket intryck att smälta efter en sån här händelserik dag. Redan innan jag åkte dit hade massor av tankar väckts hos mig, för jag hade ju kanske stalkat deras instagram och webbsida litegrann, eller mycket. Efter att ha varit där kan jag säga att tankarna inte direkt blivit färre. Även om ni själva redan är fulla av egna tankar efter att ha läst såhär lång av inlägget, så låt mig nu dela med mig av mina.
Det som de gör med kossorna i Fengersfors är ju rätt unikt, åtminstone här i Sverige? Med tanke på svårigheterna kring tillgången på mark (som jag nämnde i förra inlägget) så är detta en intressant lösning. De har börjat med så gott som noll tillgång till mark och sedan byggt upp det genom sociala nätverk. I och med att de inte äger kan de också skippa lån och hålla nere investerings- och driftkostnader. Där kan de undvika ännu ett vanligt problem inom lantbruket: höga lån som du sen sitter fast med och får stå ensam med.
Såklart står de inte utan utmaningar, snarare står de inför många. Men de har byggt upp ett socialt nätverk där de har stöd. Folk som kommer in och hjälper dem när det behövs stängslas eller flyttas kor, kunder som i förtroende betalar i förskott, markägare som erbjuder sin mark för nästan ingenting och visar sitt stöd. Justus förklarar att de inte nödvändigtvis tänker att de ska konkurrera ut och ersätta stora gårdar. Snarare vill de vara ett viktigt komplement för att betesmark som är svårtillgänglig för andra inte ska växa igen. Ett alternativ som erbjuder folk bra mat från landskapet där de bor. För att minska avståndet ”mellan hage och middagsbord”, som de uttrycker det på sin webb.
De visar också att du kan vara lantbrukare även om du inte fötts in i det eller har massor av tillgängligt kapital, vilket många tror är de enda sätten, mig själv inkluderat. Varken Justus eller Gustaf har lantbrukarbakgrund, utan det är kunskaper de skaffat senare. Justus har fått det genom utbildning och praktik, sedan har de båda lärt sig medan de gjort.
Ett socialt nätverk är nyckeln
De har också skaffat sig mentorer som själva hållit på länge med liknande verksamheter. En av dem är här idag och under arbetet blir han lite av en mentor för oss andra också. Går fram och bara löser saker med en självklarhet som inte kan komma från något annat än lång erfarenhet, under tiden som vi andra fortfarande står och kliar oss i huvudet över problemet. Vilken ynnest att ha sådana erfarna människor bland sig, så snabbt det går att lära sig!
En reflektion som Justus och Gustav delade med sig av, var om utmaningen att balansera mellan ödmjukhet och självsäkerhet. Å ena sidan vara ödmjuk för att de upplever att de inte har något att komma med: ingen traktor att låna ut eller erbjuda tjänster med, ingen erfarenhet av vad de egentligen håller på med, inga tredje eller fjärde generationen lantbrukare-identiteter som kan stärka deras roll. Å andra sidan gör de något viktigt för bygden och landskapet som verkligen tillför något som inte fanns innan: fler betande djur på nästan igenväxta marker, lokalt producerad och bra mat, ett samtalsämne som det ofta byts några ord om i mataffären och något som människor kan engagera sig i och samlas kring.
Justus och Gustav skulle inte kunna göra vad de gör utan det sociala sammanhang som de är i och har byggt upp runt sig. Samtidigt hade det sociala sammanhanget inte varit det samma utan deras verksamhet. När vi stängslar får vi också ta del av det sociala sammanhanget. En av markägarna kommer ut från sitt hus för att hälsa på oss besökare och kolla in hur arbetet går. Han var en av de första som Justus och Gustaf fick arrendera av. Senare fick han även med sig sin granne, så att de kunde beta på marken intill också.
När jag kliver av bussen hemma i Borås igen är himlen becksvart och det spöregnar. Men vad gör väl det när jag ändå inte kan sluta le? Kan en annat än le när en har spenderat dagen tillsammans med inspirerande människor, ätit god mat, fått göra nytta och flyttat kor? Tror inte det va?
Följ Kossorna i Fengersfors på instagram och läs mer på deras webbsida!
Om ni är mer intresserade av idéen om att ”köpa kor, inte mark” så hittar ni Greg Judys youtubekanal här.
Lämna ett svar