Inläggen i den här serien är från min dagbok/loggbok som jag skrev medan jag var iväg på min volontärsommar med stövlarna i jorden. Jag har valt att inte säga vart jag har varit, eller hos vem, för att hålla det lite mer anonymt här på bloggen. Lite hemlighetsfullt, jag vet, men det jag kan säga, är att det var på flera olika gårdar hos folk jag lärt känna genom kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management på Bäckedals folkhögskola. Genom att volontärarbeta fick jag äntligen chans att testa det vi lärt oss i kursen på ett mer praktiskt sätt, samtidigt som jag fick lära mig nya saker. Jag var på gårdarna olika länge, allt från 3 dagar till tre veckor, men konceptet var detsamma: mat och boende i utbyte mot arbete på gården. Sen var det ju faktiskt en sak jag ville ta reda på under sommaren också: Kan det bli någon lantbrukare av undertecknad stadstös eller inte?
En dag i mitten av juli, från tåget:
Igår kväll klev jag på nattåget påväg mot nästa destination på min resa! Det har tagit sin lilla tid och ett och annat tågbyte, för nu är jag en bra bit norrut. Det känns faktiskt att jag är en bit hemifrån och det syns på skogen som far förbi utanför tågfönstret. Träden är annorlunda. De är mindre, sprödare på något sätt, fastän det ibland dök upp ett och annat som var väldigt stort. På flera ställen växte träden i ett högt gräs som hade en speciell glans, det såg nästan ut som den ljusgröna tången som brukar bölja i havet. Gräset såg liksom lent ut, som päls. Undra vad det heter?
Det är en grej till som skiljer sig mot utsikten från tågen hemma. Alla säkert kilometerlånga, höga stängsel. Min gissning är att det är för renarna? Jag har ju hört att renstängslen är nästan tre meter höga. De som jag tittar ut på nu ser ungefär så höga ut. Det är långa stolpar som står med några få meters avstånd med ett lika högt metallnät mellan sig. Jisses, vilket tungt arbete det måste vara att sätta upp dem!
De som är mina värdar den här gången är mitt i första slaktdagen idag. De föder nämligen upp grönbeteskycklingar som de slaktar själva på gården. Grönbeteskyckling är precis som det låter, att de ständigt blir flyttade till nytt gräs där de får käka och leta insekter, utöver sitt vanliga foder. De har byggt sitt eget slakteri som blivit godkänt av livsmedelsverket för att kunna sälja till kunder i trakten. Alla fåglar slaktas inte på samma dag, eftersom det är några hundra totalt, så imorgon blir det nog lite paketering. Sen är nästa slaktdag på onsdag igen. Jag måste säga att det ändå känns rätt skönt att inte kastas rätt in i en slaktdag. Det är ju helt nytt för mig, det här med att slakta. Hantera livsmedel är jag ju van vid, men att avliva ett djur det har jag aldrig gjort.
Visst är jag nervös. Och inte sådär pirrigt, spännande nervös, utan mer spänd och med en bävan i kroppen. Jag tror verkligen att det kommer vara superjobbigt, men jag tänker också att det får det lov att vara. Kanske ska det till och med vara det? Så att man förstår allvaret i det man gör. Inte gör fel eller tabbar sig.
Om jag nu tycker det är så jobbigt kan man ju fråga sig varför jag ens gör det överhuvudtaget? Jag gör det nog för att jag tycker det är viktigt att förstå och få uppleva. Dels för att jag vill veta att jag klarar av det om jag en dag vill skaffa egna djur, mer specifikt höns då. Jag vill inte hamna i en situation där mina djur far illa och jag måste ringa på någon annan och vänta medan de lider. Jag vill ändå veta att jag kan om situationen så kräver, även om det såklart inte är fel att ta hjälp av någon annan ändå ibland.
Dels är det faktiskt för att förstå bättre vart vår mat kommer ifrån. Jag har ätit kyckling i hela mitt liv, även om det är i betydligt mindre mängd på senare år, men jag har aldrig ens sett en slakt, än mindre varit med på en. Jag vill veta vad som krävs för att vi ska få den maten på borden. För att förstå hela vägen, från jord till bord. Eller kanske inte bara förstå, det gör jag ju redan. Snarare så menar jag att jag vill veta, vill att det landar som en erfarenhet i kroppen.
Generellt sett är ju de flesta av oss väldigt frånkopplade från matproduktionen idag. Vi vet inte helt vad det innebär eller hur det går till att producera mat. Än mindre har vi slaktat själva eller ens varit i närheten av en slakt. Jag har undrat mycket över vad det får för effekt att vi är så långt ifrån vår mat? Jag har nog en förväntning om att få en helt annan respekt för maten när jag fått se det faktiska priset för den: ett liv. Kommer jag kanske känna att jag inte vill äta kött mer? Det kanske känns för hemskt? Eller kommer jag känna att det här kan jag göra? Jag kan göra det för att jag vet att det kan ge näringstät och bra mat till människor. För att jag vet att djuren haft ett bra liv ända in till sista stund och att markerna blivit regenererade av att djuren varit där. Jag vet ju inte. Så nu är jag här, för att ta reda på det.
Fast vänta här nu! Jag är ju inte bara här för slakt. Nej, nej. Jag ska ju få hänga massor med min värdfamilj på deras gård. Klappa på kor, hälsa på vovven, kolla in och flytta grönbeteshönsen, kanske få lite insikt i hur det är att driva ett grönsaksföretag på någon annans mark och samarbeta producenter emellan. Det kommer säkert en hel del jag inte ens kan föreställa mig nu. Så absolut att jag är här för mycket mer än slakten! Men det är klart att den är en stor grej, så den får mycket plats.
Det är ju faktiskt så att jag dessutom är i Norrland! Och jag måste erkänna att jag aldrig varit ens i närheten av såhär långt upp i Sverige innan. Därför vill jag ju också bara få se mer av naturen, uppleva landskapet som är så annorlunda här mot hemma. Det känns faktiskt nästan som att vara utomlands!
Det ska bli fint att få vara där. Fint är det också att jag har människor jag får komma till, som öppnar sitt hem för mig och delar med sig av sin plats.
Fin gammal stationsbyggnad som jag anlände till. Nu är det bara en kort bussresa tills jag är framme. Om ni kikar lite i bakgrunden till höger kan ni se samiska flaggan. Första gången jag ser den i verkligheten.
Lämna ett svar