Ni som följer Julia & jorden på Instagram kanske såg att jag var nere i Skåne på föreläsning för ett tag sedan. Varför har vi inte fått höra något mer om det, tänker ni, men det ska ni få nu! Det var en minst sagt spännande inblick i det regenerativa lantbruket i Europa som Anne van Leeuwens gav oss. Hon är regenerativ lantbrukare från Nederländerna och medlem i EARA, European Alliance for Regenerative Agriculture. Eftermiddagen bjöd också på en intressant paneldiskussion och ett studiebesök till Alnarp Agroecology Farm som drivs av ett gäng studenter från SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.
Från hållbarhet till det regenerativa
Anne fångade mig med sin berättelse om hur hon kom i kontakt med det regenerativa tankesättet och flera gånger hände det att jag drog paralleller till hur det varit för mig. Hon berättade hur hon börjat se kopplingarna mellan sociala orättvisor och klimatförändringarna, sedan hur de tillsammans skapade en ond spiral. Samtidigt fick hon höra att vi nu är i en antropocen tidsålder, där vi människor har blivit en ”geological force, but not in a good way”, som hon uttrycker det. Hon visar bilder på jätteanläggningar med kor från Texas och avrinningarna i vattenkällan bredvid, som har färgats illgrön av övergödning och algbilding, för att visa vår påverkan på landskapet.
Hon berättar vidare hur hon mötte begreppet hållbarhet, men samtidigt fick känslan av att det bara handlade om att vara en mindre förstörande människa, inte att reparera eller skapa en positiv effekt. När hon hittade artikel Shifting from sustainability to regeneration skriven av Bill Reed, hittade hon något som var svar på den problematik hon såg i hållbarhet och snart läste hon även om Regenerative design Framework och Paul Hawkins bok Regeneration.
Dags för ett kulturskifte?
Det Anne berättade om härnäst, var något jag själv utforskade i min uppsats som hade något av en antropologisk touch, nämligen hur lantbruket är kopplat till vår kultur.
I vårt västerländska samhälle har vi satt kultur på ena sidan och natur på den andra, vi anser inte att de hör ihop, utan snarare framställs de som motsatser. Därmed ser vi oss själva som separata från naturen, istället för att vara en del av den. Anne har sett hur människor i andra delar av världen har en helt annan kultur, där relationen till naturen är inkluderad. Hon beskriver det som att de har: ”a culture that cultivates belonging to a place”. I de kulturerna har människorna en stark relation till platsen de bor på och känner samhörighet med naturen där.
Hon menar att vi behöver ett kulturskifte i vårt samhälle, något som kanske är extra viktigt inom just lant- och jordbruket. I skiftet bör kulturen föra oss samman med naturen. Att vi lär oss vara en del av naturen igen och verkligen landar, hör hemma på en viss plats där vi är delaktiga med vår påverkan på landskapet omkring oss.
Några av de personer som fick Anne att ifrågasätta sin egen västerländska kultur är tre kvinnor: Robin Wall Kimmrer, Nemonte Nenquimo och Vandana Shiva. Robin Wall Kimmrer har skrivit boken Braiding Sweetgrass som Anne menar ”breaths regeneration”. Nemonte Nenquimo är från Waorani Nation i Ecuador och kämpar för sitt folks rätt att skydda och leva med regnskogen i Amazonas. Vandana Shiva är Indisk fysiker, författare och tänkare som bland annat jobbar för bönders rätt till fria fröer.
Anne berättar hur ifrågasättandet av sin egen kultur var en smärtsam och stressande upplevelse. Det kan jag inte annat än skriva under på, men trots det tror jag att det är minst sagt nödvändigt. En tröst i allt är att det hjälper verkligen att ha kloka tänkare som inspiration för att se saker och ting på andra sätt än vad vi är vana vid.
Anne fortsätter med att påminna oss om att vi inte får glömma de djupa rötterna till kunskapen inom det regenerativa. Det är egentligen ingen ny kunskap, utan mycket av den har tusentals år på nacken. Ofta återfinns kunskapen hos urfolk världen över, hos bönder som har den nedärvd från de som brukat jorden tidigare, eller från andra pionjärer som jobbat för att deras folk ska kunna leva av jorden. Vi får ett exempel: George Washington Carver, en lantbruksforskare som jobbade för att stärka de svartas möjlighet att bruka marken i slutet av 1800-talet, bland annat genom att introducera växelbruk för att öka kvävemängden i utarmad jord.
Trots att Anne velat bli bonde sedan hon gick i skolan, var det först efter några år på andra jobb som drömmen förverkligades. Gården där hon och hennes man Ricardo började sin regenerativa resa var på 5 hektar. De började med no-dig market garden och grönbeteshöns. De fick lära sig av andra pionjärer runt om i Europa, men framförallt handlade det om att göra själva och dra lärdom av det. Hon beskriver hur de kunde se hur marken de brukade kom till liv igen. Numera hör de insekter på fälten där det förut var helt tyst. Feedbacken de fick från landskapet blev deras stora motivation till att fortsätta.
Hon förklarar också hur kulturskiftet som hon gått igenom påverkat sättet de arbetar på gården. De vill frångå tankesättet om att problemen hela tiden ska kontroleras genom att kvävas eller tryckas undan. Istället försöker de implementera ett tankesätt där de frågar sig: ”Vem kan vi bjuda in för att lösa problemet?” Hon visar bilder från ett exempel med ankor som lösning på deras snigelproblem.
Residensprogrammet ERF – eat, reconnect, farm
Men de vill även jobba med att sprida kulturskiftet, just eftersom hon anser att lantbruket är så starkt sammankopplat med kulturen vi lever i. Därför anordnar de olika aktiviteter, tar emot besök och håller kurser. För att ta sin kursverksamhet ett steg längre har Anne och Ricardo i samarbete med andra utvecklat ett flerårigt residensprogram. Numera är de verksamma på en större gård, som heter ´t Gagel, som de flyttade till när den första inte räckte till längre.
Ett residensprogram är ett sånt som konstnärer brukar åka på, där de får mat och boende för att kunna ägna sig helhjärtat åt sin konst, typ som att få ett stipendie. Nu är jag ju ingen konstnär, så jag vet inte exakt, men de finns i alla fall. Hursomhelst, det som ska vara på ’t Gagel, kallar de för ERF: eat, reconnect, farm. Eat-delen av programmet är för kockar och verksamma inom restaurangbranschen, reconnect är för konstnärer, forskare och politiska beslutsfattare, medan farm är för blivande regenerativa bönder.
Tanken med programmet är att de olika grupperna ska få lära sig och utvecklas tillsammans i övergången till regenerativt lantbruk. På så sätt kan det ske ”crosspollination” mellan de olika grupperna, som Anne kallar det, det vill säga viktiga kunskapsutbyten, både av teoretisk och praktisk kunskap. Samtidigt inspireras de av varandra och samarbetar tillsammans på den regenerativa gården.
Wow, säger jag bara. Vilken idé! De har fullt upp just nu med att genomföra den och välja ut deltagarna som ska vara där. Jag tror inte jag är ensam när jag säger att jag önskar det här fanns i Sverige också. Kanske är det någon därute som vill hoppa på bollen?
Lenteland – mer mark genom kollektivt ägande
Men vänta här nu, vi måste prata om hur Anne och Ricardo gjorde när de insåg att de behövde en större gård och mer mark för sin verksamhet. Jag har förstått att det är en vanligt återkommande fråga, det här med tillgång till mark, eller access to land som det heter på engelska. Det är också något jag ofta funderar på själv, var och hur ska jag få tag på en bit mark som jag kan bruka? Visst har vi i Sverige inget problem med mängden mark, som de har i Nederländerna som är så litet till ytan, men det ekonomiska eller finansiella problemet kvarstår även här. Anne och Ricardo löste det med hjälp av stiftelsen Lenteland.
Lenteland beskriver sig själva som en möjliggörare för bönder och medborgare som vill starta regenerativa kooperativa gårdar (Community Farms på engelska). Stiftelsen bidrar med råd och finansiering, men de ser även till att agera för att tillgängliggöra mark genom att köpa gårdar.
De två grundpelarna i Lenteland är regenerativt lantbruk och filosofin om allmänningar: ”land should belong to no one, or actually to everyone”, ingen ska äga marken, för den tillhör alla. Lenteland köper upp mark och sedan ”kastar de bort nyckeln”, som de själva beskriver det. Med andra ord tas marken bort från marknaden för att istället vara tillgänglig för kooperativen och framtida bönder. Gårdarna är därmed inte privatägda, utan tillhör de olika deltagarna i kooperativet. Deltagarna ses som tillfälliga förvaltare som i framtiden förväntas föra gårdarna vidare till nästa generation.
När Lenteland köper en gård blir det som ett lån. Olika intressenter blir delägare i kooperativet genom att köpa in sig i gården. På så sätt går ägandet av gården över till kooperativet, Lenteland får lånet återbetalat och pengarna blir tillgängliga igen för att köpa nästa gård. Största delen av investeringen som Lenteland gör går till köp av mark och byggnader, men en del av pengarna går även till skötsel av gårdarna och stöd till kooperativet så att bönderna får igång sunda verksamheter. Lenteland har även en ettårskurs för dem som ska förbereda sig för att bli Lenteland-bönder, där de jobbar på sin verksamhetsplan och bygger nätverk.
Just nu finns sju Lentelandgårdar, den fjärde gården blev ´t Gagel som Anne driver tillsammans med sin man Ricardo och andra kollegor. Den är nästan tio gånger så stor som deras första gård, på 45 ha. På gården vill de ha så hög diversitet som möjligt, men allt ska också vara hanterbart. Därför har de ett agroforestry-system, en market garden och de integrerar djur i hela systemet, först satsade de på höns och snart även på kor.
Paneldisskussion och lyssnarfrågor
När det var dags för paneldiskussion bjöds även Sara Håkanson Maxence från den svenska innovationsplattformen Regenerator och Marie-Claire Feller från Alnarp Agroecology Farm upp på scen
Paneldiskussionen öppnas med frågan: ”How can we make regenerative food systems happen?”. Diskussionen som följer utforskar om vi kan göra det inom det system vi redan har eller om vi måste bygga något nytt. Å ena sidan poängteras att det är slöseri med resurser att bygga upp allt på nytt, å andra sidan är systemet vi har nu inte byggt för att hålla och därmed kommer ett nytt system oundvikligen skapa sig självt.
Jag tror att det ovanstående är en väldigt aktuell fråga inom det regenerativa. En diskussion som bör vara uppe på bordet i flera sammanhang och bland de som är verksamma inom regenerativt lantbruk. Det finns det som talar för och emot båda argumenten, ibland kanske det ena inte kan väljas över det andra. Jag tror vi behöver perspektiv från båda sidor, från så många parter som möjligt, för att veta hur vi ska tänka och framförallt agera. Räkna med att jag återkommer till frågan här på bloggen!
Även i paneldisskusionen kommer frågan om tillgång till mark upp. De är ense om att marken inte alltid är tillgänglig för de som vill bruka den, bland annat av ekonomiska skäl.
Sara menar att även i en svensk kontext behövs modeller som kan tillgängliggöra marken för de som vill bruka den, även om den kanske ägs av andra, som exempelvis svenska kyrkan. En mycket intressant tanke tycker jag, som jag kommer följa med spänning. Det finns absolut en hel del utmaningar att övervinna för att få till en sådan modell, men möjligheterna som kan komma av den är många. Speciellt med tanke på att ännu en fråga som ständigt kommer upp i lantbruks-sammanhang är hur vi kan få in fler unga i lantbruket.
En utav lyssnarfrågorna kommer från en ung agroekologistudent som snart är klar med sin master och undrar vad Anne ser för framtida jobbmöjligheter. Anne svarar att eftersom det sättet som de brukar jorden på är mer arbetsintensivt så kommer det finnas behov av mer trädgårdsmästare, men även fler entreprenörer som startar eget för att producera mat. Hon tillägger att fastän många ser arbetskraft som en dyr utgift, menar hon att vi måste börja tänka på det som en investering. Hon ser också att det sker en såkallad ”crosspollination” mellan branscher, till exempel mellan lantbruk och sjukvården, till exempel i form av grön rehab. Till sist påpekar hon också att lant- och jordbruk är en komplex typ av företagande som öppnar för många olika typer av yrkesroller, exempelvis när det gäller finansiell planering. Med andra ord kommer det finnas ett behov av flera personer med olika kompetenser inom varje lantbruk.
Alnarp Agroecology farm
På tal om det här med tillgång på mark och att få möjlighet att bruka den, så måste jag också berätta om Alnarp farm som jag fick äran att äntligen besöka, istället för att bara stirra drömskt på deras instagram.
Gården startades av ett gäng studenter och är alltså inte en del av SLU eller finansierad av universitet. Idéen kom från frustration hos agroekologi-studenterna som inte vill rekommendera metoder som de inte fått testa praktiskt. Därför drivs nu gården med en tanke om att vara ett ”safe-space for trial and error”, som Clarie uttrycker det, studenterna ska alltså kunna experimentera och lära sig av praktiska erfarenheter. I sina beslutsprocesser försöker de vara så lite hierarkiska som möjligt och använder sig av sociokrati. Det är fyra personer som är anställda på deltid genom gården och de har över 260 personer på sin volontärlista.
Även om de började på väldigt liten bit av SLU:s mark, brukar de numera nästan 4000 kvm. Det är samma mark som var den första att bli KRAV-certifierad här i Sverige. Gården har, precis som Anne, en market garden med över 100 odlingsbäddar. Mellan bäddarna har de perenna bärbuskar, jämte en äppelträdgård med träd blev skänkta till dem och på andra ytor finns örtspiraler utifrån permakulturdesign. Spiralerna har jag bara sett i böcker innan, men här hade den fått fysisk form. En vacker design gjord med helt vanliga stenar och samtidigt praktisk, eftersom den tillåter odling på höjden och inte bara vertikalt på markytan. Om de lyckas få tillstånd och lösa det praktiska vill de även interagera djur.
Det som skördas på gården säljer de till folk i närheten utifrån en modell som kallas CSA, Comunity supported agriculture, det som på svenska brukar kallas andelsjordbruk. Under 15 veckors tid kan de som anmält sig få hämta grönsakslådor en gång i veckan. Jag har hört om konceptet innan och tror starkt på att det är något för framtidens jordbruk. Konsumenterna får möjlighet att bli medproducenter till sin mat och få större förståelse för den egentliga kostnaden av maten. Samtidigt slipper jordbrukaren stå ensam med den ekonomiska bördan och riskerna, vilket tyvärr ofta är fallet.
Under rundturen fick Clarie och hennes kollegor möjlighet att diskutera problem och få råd av Anne och hennes man Ricardo. De ger alla uttryck för att det inte alltid är lätt att vara föregångare i skiftet till regenerativt lantbruk. Ändå har både Anne och Claire utsetts till Top 50 farmers i Europa baserat på deras roll som just regenerativa pionjärer. Jag är barnsligt glad över att ha fått stå på samma jordplätt som dem för en stund, delta i diskussionen och lyssna till vad de berättar.
Kolla in ’t Gagels instagram och hemsida, där ni kan läsa mer om ERF.
Ni hittar Alnarp Farms instagram här.
Lenteland har ni här. Den är på Holländska, men tips är att använda google översätt för att översätta direkt på webbsidan.
Mer om Top 50 farmer här.
Lämna ett svar